Legendaire

Jag andas igen. Jag längtar igen. Efter Canada, efter vidsträckt vildmark. Efter att få komma hem. Eller till vad jag drömmer är hem. Jag läste Jonna Jintons blogg nyss och allt jag ville var att åka, nu, nu, nu.

Men samtidigt är jag rädd. För hur många gånger jag än kallar Atlanten för en vattenpöl så kommer det alltid vara ett hav. Oavsett med vilka ord jag beskriver någonting så kommer det alltid att vara det som det är. Och att ha ett hav, en ocean, mellan mig och varma koppar te och timslånga familjemiddagar i köket där alla berättar historier tills alla har ont i magen av skratt, känns så... Tomt.

Elizabeth